När kvinnan vars mage jag låg och mognade i under nio månader innan jag kom till jorden födde mig fick hon en allvarlig sjukdom och levde bara ungefär två veckor till efter födseln. Alla, inklusive hon själv förstod att hon skulle stryka med. Under något av sina mer medvetna ögonblick under den här tiden passade hon på att kontakta mannen, vars spermier hon lånat för att tillverka mig. Mannen var hennes kollega och rätt nära vän och de hade kommit överens om att han, vid hennes nästa ägglossning skulle leverera henne några ml livsbringande vätska som hon kunde få använda till vad hon ville, exempelvis försöka befrukta sitt lossade ägg. Och de gjorde hon. Mannen och kvinnan hade skakat hand på att hon skulle ta hela ansvaret om nu det hela gick vägen. Men när hon sen låg där på sjukhuset och var beredd på att dö tänkte hon i alla fall att han kanske hade lust att få ta del av den där ungens liv. Och bråttom blev beslutet för den överrumplade mannen som hade krismöte med sin pojkvän och nyblivna sambo, varpå de bestämde sig för att ta hand om det lilla svanslösa trollet som kollegan fött ut och snart skulle dö ifrån. De båda männens familjer var i chock. Släkten chockades, grannarna förfasades, samhället var inte förberett, för hur skulle en liten flicka kunna växa upp med två pappor och ingen mamma? Skulle hon få men för livet? Skulle hon bli mobbad?
Ett och annat glåpord fick jag väl höra när jag började skolan, men när jag hotade med att kalla dit papporna för ett kok stryk blev det tystare än i graven. Man kan hitta på alla möjliga skäl till att homopar inte bör ha barn, och argumentera sig blå. Jag har ett inlägg i debatten:
Två pappor är fler än en mamma är fler än varken pappa eller mamma.
